På Kuba var jag en schäfer

Det är underbart intressant hur en människas liv kan förändras under en viss tidsperiod.

I sin novell - På Kuba var jag en schäfer berättar författaren Ana Mendes om människor som tvingades att fly Fidel Castro på 60-talet. Människor som har lämnat allting och försöker att behålla traditioner i nytt land.

I novellen träffar vi fyra vänner vid dominos bord i en av de Miamis parker Máximo, Carlos, Antonio och Raúl. De sitter och spelar domino där. Máximo som har en bra känsla av humor berättar olika historier om Kuba och Fidel Kastro, det är bara den egna sak vad de kan göra nu. Innan, var Máximo en professor på Havanas universitet, men efter att han och hans fru med 2 döttrar flydde till Amerika, förändrades hans liv. I Amreika hade hans referenser från universitetet inget värde, så Máximo prövade att köra taxi, sälja hemlagad lunch. Efter många års hårt arbete, kunde de öppna sin lilla restaurang.

Hur kan en flyktning från Kuba känna sig i Amerika? Det kan vi se i Máximos berättlaser som är ironiska och ledsna. Det känns som om de är andra sorters människor, som djur vilka andra människor kan komma och titta på, som om det är ett zoo. Trots att de fyra vännerna har varandra, känner de fortfarande sig ensamma. Máximo ser sin döda fru, Carlos drömmer om sin dotter som kanske ska komma och hälsa på i jul. De är människor som har lämnat allting i sitt hemland och har inte fått något i det nya landet som heter Amerika frihetens land. De människorna har inte tappat bara sitt hemland utan sitt värde också. De kan inte assimilera med den nya kulturen och därför idealiserar de sitt hemland, sina hus med trädgård, blommor och havets doft. Ett bra minne är bättre än allting dåligt som hände med dem där, bättre och viktigare än Fidel Castros politiska regim.

I novellen försöker författaren att visa oss skillnaden mellan människors värderingar och liv, men samtidligt vill hon säga att vi människor har samma känslor och vill vara respekterade av andra.