Poincarés förmodan

Flera dagar sen, läste jag en artikel om Poincarés förmodan. Det var så intressant, att jag ville skriva här också.
Enligt Karin Bojs artikel "En gåta är löst efter 99 år " kan hundratals problem i matematik - Poincarés förmodan - vara löste av Ryssen Grisja Perelman i S:t Petersburg.
Enligt Grisja Perelmans skollärare Tamara Jefimova, var Grisja ganska begåvad från barndomen. Helt sitt liv, arbetade och bodde han i Ryssland, trots att han kunde tjäna mycket pengar med programmering eller med praktisk matematik, har han sysslat med teoretisk matematik. Med Poincarés förmodan, har Grisja arbetat under åtta års tid nu. Vad är Poincarés förmodan?! Det är en av de 7 välkända hypoteserna inom den tekniska världen och handlar om tredimensionella kroppar. "Poincarés förmodan från 1904 säger att - sfären är den enda tredimensionella kropp som hänger ihop helt utan hål." Om du kan något i matematik, kan du förstå hur svårt det är att bevisa det. Det är lättare att bevisa motsvarande påstående. Forskarna har sysslat med de problemen men ingen har kunnat lösa dem. Enligt artikeln, har Grisja Perelman använt ett nytt sätt för att lösa förmodan – geometriska modeller.
Om lösningen kommer att vara provad efter 2 år, kommer Grisja Perelman få 1 million för det.

Read more »

Rädd!

Idag, började jag studera på skolan och jag blev gansnka förvånad , när min lärare sade att jag skulle studera 2 terminer till för att göra ett prov i svenska - SAS B prov.
Jag vill inte studera så mycket. Jag vill sluta allting inom 3-4 månader, så nu måste jag göra ngt, men vad ?

Jag behöver hjälp, någon som kan läsa och förklara mina skriv uppgifter.
Vem kan hjälpa mig ? :(

Read more »

Jag fattar ingenting

Idag, skriver jag inte en fiction historia, utan vill jag prata om en sak om människor.

Jag har 4 bloggar, 1. fiction realism - där jag skriver fictionella historier , 2. en blogg i metro, där jag stiver om allt möjligt, 3. en georgisk blogg där jag skriver om allting vad finns i mitt huvud och 4. en ganska seriös blogg där jag skriver om arbets läg och arbets miljö i georgien.

Jag tror att de 1e och 4e bloggarna är ganska viktiga och intressanta men ingen vill läsa de.
Varför , fattar jag inte det .

Vet du ?

Read more »

Pussel

Trots att jag känner många människor, är ingen av dem min riktiga vän. Jag kan säga att vi bara är kompisar. En riktig vän som jag har är min dator. Kan du tro att även nu, när jag är gift och har en älskad man, ägnar jag mig åt den 12 timmar av 24 möjliga och tidigare träffades vi till och med mer.

För ungefär 4 år sedan fick jag min dator. Jag hade sparat pengar till den i 2 år och när jag åtminstone köpte den, blev jag mycket lycklig. Det var en vanlig svart HP med 1 GB minne. Men det var inte viktigt utan att jag fick min vän som jag hade saknat så mycket. Jag gav honom namnet - "Knopka".

Om man har en vanlig dator betyder det att man är en vanlig användare. Så var jag. Internet, Office-paketet och e-brev var allting jag behövde. Genom Internet hade jag kontakter överallt på jorden. Jag och Knopka snackade hela tiden, läste böcker, tittade på filmer och spelade ibland olika datorspel. Jag kände mig bra med en sådan vän. Han var alltid med mig, gjorde allting som jag ville. Skrattade med mig, grät med mig, han var lycklig och ledsen när jag . Det som var viktigast var att vi hade samma smak. Vi tyckte om likadana människor, webbsidor, böcker, musik och filmer. Vi trivdes bra med varandra och jag ville inte ha någon annan. Jag hade ett virtuellt liv och jag var lycklig. Jag kunde honom och han kände mig och get var allting vad jag ville!

Plötsligt hade något börjat hända. Varje morgon hade min dator ett pussel på monitorn. Om jag inte lade det pusslet kunde jag inte använda Knopka. Jag visste inte varför. Kanske min dator inte ville vara vän med mig mer och han hade blivit trött på mig? Jag visste inte. Varje dag lade jag pusslet och för varje dag blev de svårare och svårare.

Då förstod jag att det inte var min dator som spelade sådana spratt med mig, det var någon som var inne i Knopka. Så jag började tänka. Jag hade bara två viktiga frågor -Vem var inne? Hur kunde jag lösa problemet. Dialogen! Jag skulle prata med den som var inne och jag hade rätt. Inne var en kille som ville prata med mig. Han sade sig tycka om datorer och människor som använde dem (vad roligt, det gjorde jag också). Jag bad honom lämna min Knopka och kom ut. Plötsligt hoppade siffran " ett " genom monitorn sedan "två", "tre", "fyra" ….. "million" , "trillion". Alla siffror och tal gjorde sfären av en människas form. Formen hade fått färgen, huden och slutligen blev han den riktiga människan som jag blev vän med, sedan älskade och till slut gifte mig flera år efter vårt första möte.

Read more »

Om hjälp

Ibland undrar jag varför människor hjälper varandra. Är det godvilja som i den berättelsen om den barmhärtiga samaretianen eller vill de bara kompensera något?!

Kan eller vill man hjälpa någon om det är färligt för en? T.ex. vid olykor i krig eller olika situationer när varje människas liv "kostar" för mycket.

Om vi pratar om djur, gör dem allting med sina instinkter, men människor är mer än bara instinkter, jag kan säga att vi är sociala djur som har moral och kan "hoppa över" instinkter.

Men vad finns bakom vårt uppförande? Kanske vill man känna sig viktig eller starkre än andra som behövs hjälp? Eller hjälper man sig själv på samma tid och tänker: "om jag kan hjälpa de andra, kan jag få hjälp när jag behöver det" eller om jag gör bra saker då kan jag gå till himlen.

Jag vet inte svar på den frågan.
Vet du?

Read more »

När Do ville bli den viktigaste

Musik - är allting i mitt liv och är själv livet för mig. Min mor brukade säga "Du kunde inte prata och skriva än, men du kunde spela på flera musikinstrument och läsa noter. Jag visste att du skulle bli världens bästa kompositör ".

I skolan tänkte alla att jag var ett "svårt" barn. Jag ville inte läsa några andra ämnen än musik. Det var mitt favorit ämne! Jag hade inte vänner och jag behövde inte det. Jag var ensam bland människor, de förstod mig inte och jag förstod inte dem.

När jag fyllde 8 år, började jag studera på Musikhögskolan i staden B. Hela dagarna läste jag musikteori, lyssnade på musik och skrev egen. Musik var den enda verkliga oceanen där jag ville simma. På musikskolan fick jag vänner, som kunde förstå mig. Vi diskuterade musik, komposition och slutligen kunde jag verkligen skriva vacker musik.

På konservatoriet hade jag studerat 10 år och var den bästa studenten. Jag gav många konserter och min musik var känd i hela värden. Efter flera år hade jag min egen orkester som spelade min musik. Alla biljetter var utsålda till mina föreställningar 2-3 år förväg. Journalister skrev bra recensioner i tidningar. Javisst var jag mycket liklig, jag gjorde mitt äskade jobb, hade lycklig de bästa vänner som hjälpte mig och alltid var nära.

En dag, när jag gav en konsert i staden B, var min musik inte vacker. Plötslig fick jag dåliga recensioner. Jag blev ledsen och visste inte vad som hände. Min musik var alltid så skön men den dagen var det bara allt utom musik. Jag tittade på noterna och blev förvånad: det var inte mina noter! På alla platser där noten "Do" skulle vara, var bara en stor rymd. "Vad konstigt" - tänkte jag och bestämde mig för att prata med mina vänner. Oh, jag har inte sagt deras namn ännu. Deras namn var: Do, Re, Mi, Fa, Sol, La, Si.

Alla var på mötet. Som jag förstod var Do arg på alla. Hon trodde sig vara den viktigaste noten i hela musiken bara hon och inga andra. "Du måste välja mellan mig och alla andra" sade hon till mig. "Hur kan musiken skrivas bara med en not? "tänkte jag. Det skulle inte vara musik, utan bara ett ljud. Jag fortsatte skriva musiken med 6 noter, men den tappade sin charm. Det var inte så vackert som brukade vara. Så småningom bestämde sig mina andra vänner för att lämna mig. De sade sig vara trötta. "Vi har gjort så mycket för dig. Vi har alltid varit exakt i den ordning som du placerade oss på pappret och det måste sluta av! Vi vill vara i fred och göra vad vi vill! "Då förstod jag att jag var förlorad. "Hur kan jag skriva musik om alla noter har lämnat mig?" Jag har försökt utan noten, musik var i mitt huvud och hjärta.

Vänta lite, någon öppnar dörren till mitt rum. Oh, jag har glömt, det är dags för min Electrohock behandling. Min läkare har lovat mig att om jag gör den behandlingen ska mina vänner komma tillbaka och jag kan skriva musik.

Konstigt, ibland kan jag inte komma ihåg deras namn ….

Read more »

Girl with a sad face

Don't ask me how old I am, my answer will anyway be: as long as I can remember I am a cat. (I am not very good at dates; you know cats do not care about the time at all…) If I remember well, I was just a normal kitten, not Persian, not British or African savanna, just a normal gray house cat with black stripes, big blue eyes and a long black tail. I was adopted by a family with 2 kids. They had a really huge villa near the city and two dogs. I was given food, water and a place for sleeping and resting. In general everybody was really nice to me, but I was scared of dogs. They were so huge and I was so small, such a poor kitten. They were chasing me all the time and trying to catch my tail. Only sometime after, I could understand they were playing with me (one old cat told me
in the garden.)

I had a happy life. I could go outside when I wanted and do what I wanted. Fortunately there was a small forest nearby our villa, so I was spending whole days there chasing birds, climbing the trees. It was soooo cute. I started to know people and their pets around. I knew when they were walking dogs or going to the work. I was watching, and after some time, I started to understand their language. (BTW, there are lot of human languages. We, cats have one universal language, so we can understand each other independent from our living places.)

Once, while I was chasing a crow, I noticed one girl with a very sad face. Such a nice girl – I though, but why is she such sad? So I decided to talk to her. I stopped and started stroking her with my tail. I wanted her to feel good and cozy. I didn't know whether to talk to her or not, I did not know what kind of girl she was. You know sometimes people are interpreting our language as just "Meow", just sounds. But suddenly she started to talk to me on her own. I became so happy, so she could understand my language; at last I can have one human friend I can talk to. Well, we met several times, and I liked her a lot. She was always kind to me and talking to me about different things. I cannot remember when but I have decided to go with her and live at her house. You know,
grown cats are always choosing the owner, and I wanted her to be my owner. I wanted her to give me food, water and cozy house. I remember it was a very rainy day; she was sad as always and when she saw me, she started talking. She asked me why I was outside in such a bad weather, ordered me to go home and left me. But as I said, I had decided to live at her house, so I started running behind and asking her to take me with her. I do not know why, but she became really upset, she told me that she cannot take me, because I already had an owner. We were talking about 30 minutes... I was running behind her and she was running away from me. I was like a hunter chasing a poor rabbit. One moment she stopped, looked and cried at me. I became really scared, I had never seen her so angry before, so I ran as fast as I could. Since that time, I am avoiding all contact with humans. A cat can never know what do they think, what they want or what they are going to do.

Humans are so ungrateful, we cats choosing them and they are just running from us.

Read more »