Girl with a sad face

Don't ask me how old I am, my answer will anyway be: as long as I can remember I am a cat. (I am not very good at dates; you know cats do not care about the time at all…) If I remember well, I was just a normal kitten, not Persian, not British or African savanna, just a normal gray house cat with black stripes, big blue eyes and a long black tail. I was adopted by a family with 2 kids. They had a really huge villa near the city and two dogs. I was given food, water and a place for sleeping and resting. In general everybody was really nice to me, but I was scared of dogs. They were so huge and I was so small, such a poor kitten. They were chasing me all the time and trying to catch my tail. Only sometime after, I could understand they were playing with me (one old cat told me
in the garden.)

I had a happy life. I could go outside when I wanted and do what I wanted. Fortunately there was a small forest nearby our villa, so I was spending whole days there chasing birds, climbing the trees. It was soooo cute. I started to know people and their pets around. I knew when they were walking dogs or going to the work. I was watching, and after some time, I started to understand their language. (BTW, there are lot of human languages. We, cats have one universal language, so we can understand each other independent from our living places.)

Once, while I was chasing a crow, I noticed one girl with a very sad face. Such a nice girl – I though, but why is she such sad? So I decided to talk to her. I stopped and started stroking her with my tail. I wanted her to feel good and cozy. I didn't know whether to talk to her or not, I did not know what kind of girl she was. You know sometimes people are interpreting our language as just "Meow", just sounds. But suddenly she started to talk to me on her own. I became so happy, so she could understand my language; at last I can have one human friend I can talk to. Well, we met several times, and I liked her a lot. She was always kind to me and talking to me about different things. I cannot remember when but I have decided to go with her and live at her house. You know,
grown cats are always choosing the owner, and I wanted her to be my owner. I wanted her to give me food, water and cozy house. I remember it was a very rainy day; she was sad as always and when she saw me, she started talking. She asked me why I was outside in such a bad weather, ordered me to go home and left me. But as I said, I had decided to live at her house, so I started running behind and asking her to take me with her. I do not know why, but she became really upset, she told me that she cannot take me, because I already had an owner. We were talking about 30 minutes... I was running behind her and she was running away from me. I was like a hunter chasing a poor rabbit. One moment she stopped, looked and cried at me. I became really scared, I had never seen her so angry before, so I ran as fast as I could. Since that time, I am avoiding all contact with humans. A cat can never know what do they think, what they want or what they are going to do.

Humans are so ungrateful, we cats choosing them and they are just running from us.

Read more »

Kopps

Vad gör polisen i en liten stad där det inte finns några brott? Man kan fundera mycket på det men det ät bättre om man tittar på filmen "kopps"

Filmen handlar om 4 polismän och en polistationen som ska lägga ner inom 3 månader. Enligt statistiken finns inga brott i staden, den är ganska fridfull.De fyra polismännen Benny som ahr tittat på för många amerikanska action filmer, Jakob som vill träffa en fin kvinna, Agneta som saknar själförtroende och Lasse, bestämmer sig för att göra allting att förändra situationen i staden och statistiken.

Efter att tidigare ha spelat poker med gamla människor eller bara gjort snälla saker, bride nu "brottsligan" själva. De bestämmer sig för att göra allt möjligt som kan hjälpa polistatioenen och de själv. Iden är Jakobs- "Om det inte inträffar några brott i staden, då måste vi göra ngt själva" och sedan börjar massa problemen i staden.

Alla de fyra polismännen visar Jessica , en kvinna från en stor stad att i deras stad behövs polistationen.´, ock kanske flera polismän till. Jessica är mycket förvånad över att en så fridfull stad har blivit till en plats ed mycket "ACTION". Allting kunde ha blivit bra om inte Bennys ide. Han har "överspelat" så att Jessica äntligen förstod allting.

Trots att polismännens vilja, avveklas stationen. Efter 3 månader öppnar de "Polispizza stationen" på samma plats.

Om man inte kan vara polisman, då kan vara "Pizzapolisman" .

Read more »

Kvinnan utan ett namn

En kväll hade hon suttit i sin bekväma fåtölj och läst sina gamla anteckningar. Det hade hänt mycket sedan hon hade flyttat hemifrån trots att allting i hennes liv, hade varit det intressant. Hon gick över sidorna när hennes uppmärksamhet fixerades på ett telefonnummer. Det var detektiv Sobaks. Hon kom ihåg den händelse som hade inträffat med honom.

Det hände en vanlig morgon. Solen sken vackert, genom sovrumsfönsteret kom trafiks ljud. Hon vaknade klockan 7 som vanligt men hennes känsla var ovanlig. Hon kände ett stort tomrum. Den känslan blev starkare för varje minut men hon hade bestämt sig för att inte tänka mer och bara låta allting vara som det var. Hon duschade, klädde sig och gick till jobbet. På vägen till jobbet köpte hon morgonkaffe och bulle. Som vanligt ville hon betala med sitt kort. När säljaren frågade efter hennes namn kunde hon inte svara. Hon hade glömt sitt namn. Vad hemskt, hon visste inte sitt egna namn. Nu förstod hon varför hon kände ett sådant tomrum.

Från början var hon jätteförvånad .

”Hur kan man tappa sitt egna namn? – tänkte hon. ”Det är otänkbart, jag måste komma ihåg det så snabbt som möjligt”. Istället för att gå till jobbet, gick hon hem. Hon tänkte hitta några papper där, skrivna i hennes namn. När hon äntligen hade kommit hem, började hon jaga efter sitt egna namn. Hennes namn fanns inte på något ID kort, inte på passet, inte på några brev. ”Herregud vad kan jag göra nu? Kanske ringa till polisen? Men vad kan jag säga, att jag har förlorat mitt namn? Vem ska tro mig? Alla kommer att tänka att jag inte är klok och ska till hospital.” – tänkte hon och blev förskräckt.”En människa utan namn är det samma som en fisk i havet eller en myra i sin coloni. En människa utan history, dåtid, presents och framtid.”

Hon erinrade sig att hennes namn stod på arbetsrummets dörr, då sprang hon till jobbet men hon blev ännu mer förvånad för på dörren fanns inte något namn alls och i rummet såg hon en kvinna som såg likadan ut som hon själv. Hon blev förvånad och rädd. Hon sprang ut från kontoret. ”Nu är jag helt och hållet förlorad, kanske kvinnan som jag såg på kontoret inte är jag? Kanske det är hon som jobbar där och lägenheten där jag vaknade kanske inte är min? Vad händer, vem kan hjälpa mig” – hon hade tappat bort sig i sina tankar och blev deprimerad. Hon bestämde att gå hem och försöka göra något.

Hon beslutade att få hjälp från någon som kunde förstå henne.

I morgontidningen läste hon annonsen där en ovanlig detektiv erbjöd sin hjälp vid ovanliga händelser. Det som har hänt mig är mer än ovanligt tänkte hon och ringde detektiven.

”Detektiv Sobak” – hörde hon efter flera sekunder. Hon förklarade allting för honom och han lovade att komma dit om timme.

Hon öppnade dörren. Detektiven kom in i lägenheten och började titta sig omkring. Sen satte han sig på soffan och bad henne att berätta hela historien. Han lovade att allting snart skulle bli bättre. Han sade – ”Jag vet varför du har förlorat ditt namn och jag vet var jag kan hitta det. Men du måste sitta hemma och vänta på mig. Öppna inte dörren och prata inte på telefonen.” Han sade hej då och lämnade henne med hennes tomrum.

Inspiration from Kobo Abe's "Wall"

Read more »